Det är internationella fredsdagen idag. Instiftad av FN redan 1981. Samtidigt är det internationella böndagen för fred. En dag i september då hela världen förväntas stanna upp och besinna det faktum att fred är möjligt, att fred är vägen till fred.
Tänk om vi alla faktiskt skulle göra det. Stanna upp en minut och begrunda att fred är vägen till fred.
Inte våld. Inte hot. Inte vapen. Inte strängare straff. Inte hat.
Om fred är vägen – vad är då fred? Det är lätt att tänka om fred som något slags extra, en yttersta förhoppning, en naiv dröm, något som berör makthavarna och krigsherrarna – eld upphör och fredsfördrag. Det är det också, men fred är också mellan oss människor, med grannar och släktingar, med kollegor och trossyskon, med barn och struliga tonåringar. Det är fred med den plågade skapelsen, fred på marknaden och fred i vårt inre. I den världsvida kyrkan talas om rättfärdig fred i olika mening med hänvisning till begreppet shalom. Shalom som betyder helhet, välgång, fred, rättvisa, sanning och medkänsla, men också rätta relationer till Gud, andra människor och skapelsen i stort. Shalom är frånvaro av konflikter och krig, ett liv i skönhet, glädje och meningsfullhet.
Fred är alltså att ta hela människan på allvar, hennes inre rum, drömmar och rädslor. Det är att ta skapelsen på allvar och orka se den större bilden, hur allt hänger samman. Det är att gå till grundproblem och inte bara dess konsekvenser. Det är att vilja hela den bebodda världens bästa, att andra ska få vad de behöver, att arbeta för rättvisa handelsvillkor, klimatneutrala lösningar, att akut säkerställa att alla på jorden får rent vatten och mat, att orka omställning till en hållbar livsstil, att arbeta för jämlikhet och respekt för alla människors absoluta värdighet, att arbeta för nedrustning och förbud av kärnvapen, att fortsätta skicka medlare, fredsobservatörer och följeslagare. Det är att välkomna främlingen och inte skicka tillbaka treåriga adopterade barn som inte fått uppehållstillstånd. Det är att själv söka djup hemkomst, källorna i de inre rummen, de som porlar oavsett, eftersom de är av Gud.
För kyrkornas del är fred djupt identitetsbärande. Fred en fråga om själva kärnan i tron. När Jesus föddes sjöng änglarna om fred på jorden. Jesus valde konsekvent kärlekens och icke-våldets väg. Fredsbudskapet går som en röd tråd genom evangeliet och löftet är lika uppfodrande som barmhärtigt:
”Saliga de som gör fred, de skall kallas Guds söner”
(Matt 5:9)
Samma uppmaning finns i andra religioner. När Sveriges interreligiösa råd startade en budkavel för ett antal år sedan var budskapet glasklart: ”Som företrädare för olika religioner och trossamfund i Sverige tar vi bestämt avstånd från aggressivitet, hat och våld… Vi vill i stället lyfta fram religionernas möjlighet att bidra till samhällsbyggande och demokratisk utveckling i Sverige och världen. I våra religioner finns en etik som betonar ärlighet, rättvisa, vikten av att bry sig om andra och att sträva efter det gemensamma bästa.”
Därmed inte sagt att religionerna alltid värnat fred, men i källorna finns det, i kärnan. I stjärnan som visar vägen till Fredsfursten. Och idag finns fredsbudskapet överallt. I hela världen firas den internationella fredsdagen. Det måste ju betyda något. Annars skulle ju inte dagen finnas.
Så låt oss ge oss och hela världen den där stunden, då vi besinnar det faktum att fred är vägen till fred. Och sen går vi vägen.
Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges kristna råd
