Långfredagen är bara smärta

Palmsöndagens Hosiannarop och virvlande jublande mantlar och blad har förbytts i knutna nävar och ett rungande ”korsfäst”. Och vi följer Jesus de sista stegen på väg till avrättningsplatsen där sann Gud och sann människa spikas fast vid korset till allmänt beskådande. Jesus hånas, smädas, ser sina kläder delas upp av soldater, och han ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är plågsamt att läsa och att föreställa sig. Evangelisten Markus beskriver hur det vid sjätte timmen faller ett mörker över staden och när Jesus slutar andas, vid nionde timmen, brister förlåten i templet.

Det är mörkt. Ropen från folket hänger kvar i luften och blandas med oro över mörkret, lukten av död och den rämnade förlåten vid templet. Vad är det som händer? Hur går det att orientera i detta?

Gud dör

Ja, långfredag är bara smärta. Gud dör. För dina synder och mina har du kanske sjungit i psalmen ”Se vi går upp till Jerusalem”. Varför? Jo, för att Jesu liv är helt kompromisslöst. Ingenting var honom främmande. Allting var möjligt. Varje människas liv värdefullt och respekterat och försoning, fred, frid och harmoni alltid möjligt. Den sista blev först och den minsta blev störst. Svårsmält för den som var van vid viss ordning. Ja, faktiskt vidrigt för den som inte ville öppna sitt hjärta och själv ta emot den kärlek han till världen bar.

Försoningen går genom lidande och död

När Gud dör, när Jesus dör för dina synder och mina, tar han på sig all världens brister, kränkningar, hån, orättvisor och orättfärdigheter. De spikas liksom fast på korset. Och förlåten rämnar i templet, vägen till det allra heligaste är öppen, tillgänglig, möjlig att se och möjlig att nå. Försoningens väg går genom lidande och död. Försoningens mysterium.

Världens frälsare är hängd på ett kors. Dödad, förnedrad och hånad. Och vi vet att i vår värld händer det om och om igen att människosöner och döttrar på liknande sätt upplever det ingen människa någonsin skulle behöva utstå. Förnedring, hån, tortyr och död.

Inte ens det mörkaste mörker, den största övergivenheten och den plågsammaste smärtan är dold för Gud. Jesus, sann Gud och sann människa är också där.